Slutspurt inför årsskiftet

Imorgon är det vintersoltånd, och det är fyra dagar till julafton.  Solen står lågt på horisonten – men visar sig åtminstone ibland – och det är mera kvalitet än kvantitet såhär i december.

IMG_1893

Vinterlandskapet låter vänta på sig åtminstone i söder. Men marken är vit norr om Lahtis. På Tahko ligger snön redan tjock.

IMG_1888

Första åken körde vi i härlig tom nytrampad backe förra veckoslutet. Inga köer, inget strul, het glögg i tomt kafé och vida vyer över Syväri.

IMG_1887

Så småningom ska det bli skönt att varva ner på takten lite – november och december har varit en enda virvelvind från början till slut.

Vi firade stor släktfest i frack och långklänning med allt vad det innebär – och inte bara för oss vuxna, utan också för familjens två tonåringar.  Plötsligt står de där, den ena 15 och den andra 17 år, i aftonkreation och upplagt hår, sminkade och i höga klackar (ett måste trots nästan 180cm i strumplästen).  Bilderna från förr rusar över näthinnan – ett par mörka ögon som ser upp på mig med tillit, en liten hand som söker min på väg till skolan, en varm kropp som kryper upp i min famn för att höra nattsaga.  Självständiga, starka ungdomar, trygga i sig själv, men samtidigt sköra, ömtåliga, och vilsna ibland. Idag är ömhetsbetygelserna annorlunda – mamma kan du massera mina axlar (så gärna – tills mina tummar domnar), mamma jag kommer hit med dig i vardagsrummet/tv-rummet/köket för jag måst ta paus från provläsandet (jep,jep), mamma får jag åka med dig i liften (jag orkar inte höra på min syster en sekund till), och ibland ”Oj, mamma vad du är fin” (alltid överraskande för en tonåring!).

Slush i ett mörkt och regnit Helsingfors. En vecka full av happenings, side-events, networking och nya intryck.  Framtidens problemlösare på estraden.  Klimatet, fattigdom, sjukdom, ekonomin, rymden.

IMG_1706Lika inspirerande som utmattande.  Varje möte är en möjlighet, ett tillfälle att lära sig något nytt. Samtidigt är det jobb, och målet att lämna ett bestående intryck som kan leda till något mera i framtiden.  Det är lätt att bara växla några ord och så gå vidare utan att komma ihåg varken namnet på motparten eller vad man diskuterat. Koncentrerar man sig inte hela tiden, blir veckan ett enda sammelsurium av snabba mötanden och noll värde.  Att koncentrera sig jämt är egentligen ganska tungt.  Och samtidigt – om man bara stannar upp, försöker se, och lyssna – blir det så många härliga nya MÖTEN, att allt ändå är värt det: Tidigar morgnar, sena kvällar, mörkret utanför mässcentrum och innaför dess väggar, rosa laserljus och ledlampor, dålig luft, pizza med friterade syrsor, proteinbars och smoothies för att hålla energinivåerna uppe, startups som tävlar om din uppmärksamhet, investorer som gömmer sina ”investor” -badges och möts i mörka hörn, storbolag som utger sig för att ha alla lösningar. Och så den där slush energin, den som är så unik, vars message är: ingenting är omöjligt.

Och som motvikt till detta massevenemang, blir möten med startups mitt eget sätt att bidra. Som mentor kan jag sätta mig ner med bara en person eller ett litet team, och fundera i lugn och ro vart hen är påväg.  Allas problem är olika, och alla behöver de någon som lyssnar, någon som frågar de rätta frågorna, och ibland någon som som ger råd.

IMG_1879

Och så är det plötsligt december som inleds med självständighetsfirande.  Tacksamhet är känslan som ligger starkast och närmast till hands.  Över att det finns ett Finland som är självständigt, som är vackert, som är ekonomiskt och politiskt stabilt, och som jag kan kalla mitt hemland.

IMG_1853

Och ändå finns det alltför många som har det svårt. Vi vill hjälpa, men upplever det både som tidskrävande och tungt i en vardag som annars också har många utmaningar. Men nu vid jul är det inte så svårt.  Det står grytor i vart och vartannat gatuhörn. Ingen kräver att du först gör storstädning, samlar alla urväxta kläder i stora platspåsar och släpar iväg med dem till frälsis, eller handlar konserver och mjölpaket som går samma väg.  Lägg ner en sedel när du går förbi – jag lovar att det glädjer dig själv lika mycket som mottagaren.

Luciamarknaden samlade igen in en ansenlig summa för barnfamiljer i behov av stöd.  Att vara med och bidra en smula känns fint, att möta unga och gamla, små och stora i samband med luciafirandet värmer inombords och för en fin jultradition vidare. Och så finns det inget trevligare än att se folk stå och vänta med plånboken gapande.

IMG_1860

Och så snart är det jul.  Jag har äntligen hela familjen hemma. Barnen har bakat pepparkakshus. Imorgon blir det julkonsert.  Julmaten är stressfri med knytkalas på julafton.  Träning varje dag i två veckor (liksom gummiband i midjan) ger utrymme för stora mängder delikatesser .  Att ge är roligare än att få.  Att sitta i lugn och ro och njuta är viktigare än att allt är perfekt – för hemma hos mig är det jag och min familj som firar jul. Inte Sköna Hems redaktörer, Delikatessens kockar, instagrams superbloggare eller the fittest chick som lever på spenat. Kanske blir det champagne på julafton istället för glögg (o, grymma öde!), kanske saknar granen en stjärna i toppen, kanske har duken en fläck sen förra festen och kanske tårtorna brann i ugnen.

Jag omges av mina nära och kära, det är det som räknas. Och fast de tycker att jag är lite löjlig, så älskar jag ändå att läsa om Tomtens funderingar över tidens ström, med ett glas champagne, under en stjärnlös gran, vid en duk som sett många fester, utan tårtor som jag ändå inte tycker särskilt mycket om.

IMG_6506

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

 

Önskar er alla en riktigt god jul!

 

Annonser

Mörkerterapi

Hej och hå! Hata mig inte när jag säger dethär, men nu är ju årets bästa tid! Bara en månad och så börjar dagarna bli längre igen. Dom veckorna går att räkna på ena handens fingrar!

Och varför i hela fridens namn tycker jag att det är årets bästa tid? Nå, förstås för att det är så förtvivlat mörkt och deppigt runtomkring mig att jag riktigt måste anstränga mig EXTRA mycket för att komma upp ur den svarta novembergropen.  IMG_6506

Och vad är det som är så bra med november, frågar du då? Eller december, januari eller februari för den delen? Till exempel (och du får låna om du vill):

När man går ut och går, eller springer är det ingen skillnad hur man ser ut – man syns ändå inte. Eller det kanske kan vara på sin plats med en reflex eller två – men annars är det ganska safe att vara helt inkognito. Pipon på öronen, blicken i marken och så är det bara att ösa på.

Ingen märker att bilen är skitig och lerig.  När det snöar försvinner den helt – ingen ser skräpet. Fullständigt onödigt att tvätta den före april! Man sparar både tid och pengar.

När man går omkring och fryser hela tiden bränner man en massa energi. Det betyder att man måste kompensera bortfallet med att äta en massa god, varm och energirik mat – härligt!. Det är comfort food som gäller: Varma ostsmörgåsar, soppor och krämig pasta, välkryddade asiatiska grytor med massor med naanbröd till. Och så berg av mandariner och knallröda granatäpplen.  Mums!  Och så mörk choklad förstås, för det innehåller massor med antioxidanter. Och lägger man på något kilo gör det inget, för det är ingen som ser det ändå – i mörkret.  Come on – alternativet är att käka en massa sparris och ärter hela tiden! Who wants that?

Julmarknader varje veckoslut! Hemlagad senap, kolakarameller, julbröd, hantverk och silversmycken. Julmaten och –klapparna kan köpas direkt av tillverkaren/producenten och pengarna går alldeles säkert direkt åt den som står för varan.  Det gillar jag! I trängseln kan man stärka sig med en stark glögg och kanske lite rostade kastanjer. Och så har man gott shoppingsamvete när man kommer hem – anti-blackfriday liksom.

IMG_6477Doftljus, värmeljus, julstjärna i fönstret, ljusgirlander på balkongen. Var det någon som sa att det är mörkt?  Det är ju inte så att man MÅSTE sitta i mörkret – det är helt tillåtet att tända lite ljus. Härliga vinterblommor med fina dofter och intensiva färger (som syns bättre om ljusen är tända :-). Tar man in lite blåbärsris från skogen börjar det spira blad redan efter några dagar – en liten påminnelse om våren mitt i vintern.

Hej, och så snö! Och skidor! Och varm choklad och nygräddade munkar (oj – nu var jag tillbaka i matdrömmarna igen..)! Skogsvandringar i stilla skymning, tystnaden, träden som glider förbi bredvid skidspåret. Bastu och en iskall öl på terrassen. Stjärnhimmel – aldrig så vacker stjärnhimmel som mitt i vintern.

Och kalas, massor med kalas.  Glitter och höga klackar. Lockar, röda kinder och klingande skratt. En virvlande kjolfåll. Champagne! Mera champagne! Skål!

Och den hela tiden närvarande känslan av väntan, och förväntan.  Snö, lucia, jul, nyår, sportlov, tö, längre dagar, vårdagjämning, vår.

Va? Vår? Nej – det är långt dit.  Fram med glöggen och pepparkaksdegen.  Nu är det snart jul!

 

 

Svampetikett

Okej, dethär är en verkligt ömtålig grej. Men nu när vintern är här och vi har lämnat svampsäsongen bakom oss kanske jag vågar ta upp ämnet. Eller trodde du att en promenad i skogen skulle vara ”like a walk in the park”?  Hoppas jag inte trampar på någons tår här, men när det gäller svamp och skogspromenad i samma mening så talar vi allvar.  Dödligt allvar!

Föreställ dig följande:

En vacker höstdag, du drar på dig stövlar, plockar fram svampkorgen, -kniven och boken, packar en liten picknik och kollar att telefonen är fulladdad (det har hänt att man börjar gå  i cirklar när man trampar med näsan i mossan – då kan en gps vara bra att ha…).

Du får med dig en kompis, ni ses vid skogsbrynet och så bär det av in bland träden.  Allt är frid och fröjd ända tills du hittar dina första svampar och böjer dig ner för att plocka. Innan du vet ordet av dyker det upp en hand bredvid din, en hand som plockar dina svampar, sträcker sig in mellan dina fötter, under din korg och bakom din rygg. Öh – what!?

Glatt tjattrar hen på och faller in bakom dig när ni drar vidare längs med stigen – efter att ni (?) putsat rent i mossan.  Och vid nästa lilla tuva sker samma sak.  Hon sätter sig på huk bredvid dig, lägger ner korgen utan att titta efter om det står några ståtliga trattisar i vägen, puffar till dig lite med skinkan så att du faller på rumpan i blåbärsriset. Oj – och så börjar hon plocka. Öh-what!?

Så, om du inte visst det, så finns det faktiskt något som heter svampetikett.  Och nästa gång svampskogen kallar, så se till att du vet vad som gäller – eller så är det sista gången du blir bjuden.

Allemansrätten gäller inte på grannens bakgård – håll dig utanför synavstånd!

En av de få soliga morgnarna i somras satt vi på terrassen och avnjöt vårt morgonkaffe.  En tyst och stilla morgon, knappt någon vind. Solen hade precis stigit över trädtopparna uppe på berget. Jag vände ansiktet mot värmen och blundade. Men i ögonvrån såg jag något som rörde sig. Och tänka sig, uppe på berget gick en äldre herre omkring och trampade bland renlaven och enarna. Av och an och fram och tillbaka som om han hade tappat något.

Det gick en tag innan jag insåg att han gick med blicken neråt och liksom systematiskt kammade området. Vilken fräckhet. Jag blev så paff att jag inte lyckades röra mig ur fläcken. Och efter att samlat mod till mig drog jag på mig stövlar och trampade iväg genom skogen för att läsa lusen av killen! Han gick alltså omkring på vår bakgård och spanade efter kantareller! PÅ VÅR BAKGÅRD!! Allemansrätten gäller INTE på folks gårdar ska jag be att få påpeka!!!

Man håller lämpligt avstånd till kompisen

Och så är ni då ute i skogen – och inte på någons bakgård hoppas jag. När man kommer till ett lovande område stiger man av stigen och börjar kamma marken med blicken – om det nu inte råkar sig att svamparna står där mitt på stigen och lyser. Då går man alltså åt OLIKA håll! Man går inte bredvid varandra och söker på samma område. Man håller ordentligt avstånd, helst 30 m för att vara på den säkra sidan.  Man klär sig i färggrant så att man syns utan att hela tiden behöva kolla var den andra är.  Och så går man inte längre bort än att man hörs om man hojtar (förutom om du råkar stå på någons bakgård, då total tystnad är att rekommendera – eller helst att ta några välvalda kliv ÅT ANDRA HÅLLET).  Du plockar på eget ställe, och du går så att du inte går bakom eller framför, utan bredvid och parallellt.  Då kammar ni större områden, och båda har lika stor chans att fylla korgen.

Om den ena hittar något, flyttar man sig längre bort, inte närmare!

Överlag gäller regeln om finders keepers.  Man går inte omkring och hojtar – ”här finns svampar”, utan böjer sig försynt ner när man hittar något.  Ett snabbt ”hur går det” kan man kasta ur sig när man skymtar varandra bland träden.  Annars håller man sig på sin kant – helst drar man sig lite längre bort för att inte i misstag skörda på samma område.

Skörden är inte gemensam – det jag plockat är mitt, och det du plockat är ditt. Hittar jag mera – tough luck!

Här behövs ingen förklaring. Finders keepers – som sagt.

Man berättar aldrig åt någon om sina svampställen

Det här får man kanske ta med en nypa salt. Men jag har hört att man kan bli ombedd att lämna mobilen hemma – det är inte tal om att pinna kantarellställen och andra små skatter på google maps.  Är du på friluftsområden eller andra allmänna områden där det rör sig mycket folk, kanske hemlighetsmakeriet är lite att ta i. Men, handen på hjärtat, hur ofta avslöjar du dina smultronställen?

Fast är man kantarellkungen och plockar 20 kg på en runda så kanske man har råd att strunta i etiketten och dela med sig lite 🙂

 

 

Lärdomar på lång sikt

Life long learning – svårt att översätta men en förutsättning för framgång i arbetslivet. Om det var någon som läste bloggen på min hemsida, så kanske ni noterade referensen till Sitras tema  ”Tulevaisuuden työ”:  Antalet deltidsanställda och företagare ökar, samtidigt som det bara sker små förändringar i antalet heltidsanställda.  Robotar, artificiell intelligens, digital arbetskraft (RPA’s) tar över rutinuppgifter. Det är inte bara arbetsplatserna som ändras. Våra förväntningar är mångsidigare – de flesta av oss vill göra annat än bara jobba.  Uppfattningen om karriär förändras.

Det här är förstås gammal skåpmat.  Ungdomar snuttjobbar och reser runt världen där emellan (eller reser runt världen och jobbar däremellan?). MBA-studier, doktorsavhandlingar och annan  högre utbildning är något man förväntas idka på sidan om, eller mellan jobb. Pensioneringen sker stegvis, och aktiva jobbande pensionärer är vardagsmat.  So what?

Hur upprätthåller man sitt kunnande och sin profil för att vara attraktiv på lång sikt – det må sen vara som arbetstagare, företagare, freelansare el dyl? Och hur man håller sig motiverad på en arbetsmarknad i ständig förändring? Båda kräver mycket tid och arbete, men nödvändig sådan!

Sitras modell tyckte jag var ganska användbar som utgångsläge.

Untitled

1. Vem är jag?

Framtidens kärnkunskaper består inte av ökad substansexpertis, hävdar Sitra. Nej – en framgångsrik karriär byggs i första hand på självkännedom och självmedvetande:  Vem är jag, hur ser jag på mig själv, hur definierar jag mitt ”jag”.  Det kanske låter lite huuhaa, men forskning visar att vår identitet utvecklas genom hela livet – även om det är i övergången till vuxen som de huvudsakliga personlighetsdragen blir till. Och klart är ju det – det är stor skillnad på den jag var som 14, som 24 och som 44 –åring.

Men det är inte enbart frågan om ”Vem är jag?”, utan också ”Vet jag vem jag är”? Ser du skillnaden?  Är du osäker på vem du är – på din personlighet – kan det vara svårt att hitta din roll, mening och riktning i livet. Jag har jobbat mycket med det här: både med att lära känna mig själv bättre, och med att jobba mot en sorts ”önske-jag”. Min största utmaning är, att mitt ”personliga jag” och de färdigheter jag behöver i min yrkesroll i viss mån är i konflikt med varandra.  Men där – i kunskapen om jaget – ligger utgångspunkten för personlig framgång.

2. Vilka verktyg använder jag?

Följande nivå har att göra med hur du arbetar, din kreativitet, analytisk förmåga, ifrågasättande, företagsamhet, etik och värderingar.  Här finns det ganska tydligt områden som var och en är bättre eller sämre på. Jag är till exempel föga kreativ. Däremot är jag analytisk och företagande, men kanske inte särskilt ifrågasättande.  Faktum är, att allt det här kan man öva sig på oberoende av var man startar.  Och ju bättre du blir, desto bättre är grunden för följande kunskapsnivå.

3. Tillsammans är vi starka

”Jobb” handlar allt mera om att lösa komplexa problem tillsammans med andra, oberoende av roll eller kapacitet . Det blir allt värdefullare att kunna utnyttja latent kunskap och koppla den till kunskaper hos dina medarbetare, ditt team eller ditt nätverk. Målet är att nå nya och bättre lösningar.  Diversitet, kreativt tänkande, problemlösning i grupp eller över nätverk, förmågan att kombinera olika typer av kunskap från olika källor för att skapa nya produkter eller tjänster, är färdigheter som ligger högt i kurs. För att bli bra på dethär, behöver du både ha ett startk självförtroende och vara kreativ, analytisk, ifrågasättande, nyfiken. Ja, du förstår…

4. Vad är expertkunskap?

Först nu blir själva substanskunskapen relevant.  Och samtidigt, om man lite karikerar, så finns det obegränsat med information at the tip of your finger. Google och andra söktjänster, databaser med vetenskapliga skrifter, appar för alla möjliga och omöjliga problem.  Var liggen den unika kunskap som vi kan tillföra i den informationsfloden? Antagligen just i förmågan att koppla ihop, tillämpa, och på nya sätt använda den information som alla har tillgång till.  På samma sätt blir andra inlärda kunskaper, som business och organisation, förståelse för hur världen ändras genom digitalisering, globalisering och hållbarhetskrav viktiga.  I en värld där förändring är konstant, blir förmågan att lära sig och ta till sig ny information, och framförallt tillämpa den, en nödvändig kunskap.

5. Hur håller jag mig relevant, intressant, värdefull?

Faktum är, att jag fokuserar jätte mycket just på det som i Sitras modell utgör kärnan.  Jag investerar i och jobbar med mig själv, min självkänsla, självledarskap. Jag försöker identifiera svagheter och jobba med dem. Inte vara så anspråkslös. Våga tro på mig själv. Ge av mig själv, och glädja mig över framgångar. Och framförallt, inte vara rädd att göra misstag.

1637f41dfe8ef6f5f738ff9f6470ef40-motivation

Jag försöker identifiera det jag är bra på, som att se helheter, hitta synergier och udda kombinationer som andra inte nödvändigtvis ser.  Att fråga de rätta frågorna.  Att hitta lösningar utan att servera färdiga svar. Lite som att lägga pussel eller lösa upp knutar. Uppgiften, problemet och resultatet, är tydligt och klart.

Jag läser ledarskapsböcker, böcker om att lära sig bättre, bli mera målmedveten, gladare, mindre stressad, böcker om hur vår hjärna fungerar och hur vi gör beslut, om att förbättra minnet och att bättre förstå mig själv och andra. Jag läser böcker om strategi och företagsledning, om politik och ekonomi och investering och startups.

Och så säger jag inte nej.  Jag är med på så mycket som möjlig – learnin by doing and by imitation.

När jag blev företagare hade jag en vision om vad jag skulle göra. Strategi, reglering, företagsprojekt och ledningsgruppspresentationer.  Så blev det inte riktigt, åtminstone ännu. Istället gör jag en miljon olika saker som alla känns både bra, spännande och äkta, där jag har ett mervärde att tillföra, kan jobba med olika organisationer, människor, produkter och ändå tillämpa kunskaper som jag har lärt mig både under åren i traditionellt jobb, och under åren som företagare.

Svaret på frågan ”vad sysslar du med då” blir lätt komplex och mångfacetterad och sällan lätt att svara på i en kort mening. Men måste man kunna göra det? Kategorisera sig, hamna in i en liten box, en liten nisch som du kan förklara på tre ord?  Eller kan man vara en mångsysslare, göra sånt man gillar, där man kan bidra med mervärde.  Vad gör företag? I första hand löser de sina kunders problem. Det gör jag ju, men på många olika sätt i många olika miljöer.

6. Resan eller målet?

Och så finns det två saker som jag ser som helt avgörande på resan: att hjälpa och att bygga förtroende. Ju mera du ger utan att vänta dig något i gengäld, desto mera kommer omgivningen att erbjuda dig – vare sig du räknar det i pengar, gärningar eller erbjudanden.  Ju mera du bygger förtroende gentemot dem du har omkring dig, desto lättare blir det att bygga något gemensamt som för er båda framåt. Och det är alltid lättare att be om hjälp av någon man kan lita på, liksom du hellre hjälper och stöder någon som du har förtroende för. Bygger du din framgång på förtroende, finns det inga gränser för hur långt du kan nå.

Och var du än hamnar, så tror jag att resan dit är det viktiga, inte målet. För mig är just resan, äventyret, nyfikenheten, möjligheterna det som driver mig framåt – inte målet, eller ankomsten. Och det är min motivation mer än något annat!

Image result for journey quotes ernest hemingway

Ruskigt

Och så regnar det, och regnar det, och regnar det.  Kvällarna är mörka, och dagarna inte mycket bättre. Jag tänder ljus, sitter med min bok i soffan och myser.  Tröttheten sitter i trots att jag anstränger mig både med att röra på mig och att vara ute.  Det är dags att plocka fram sol-lampan, fast den inte är särskilt vacker och tar mycket plats i vårt lilla kök.  Fukten och mörkret känns tungt, som en våt filt över axlarna. Man går med huvudet nerböjt, lätt framåtlutad – stretande mot vinden och regnet som drar in från havet.

IMG_1360

 

Jag fyller kylskåpet med grönsaker och stora skålar med frukt – sura äpplen, söta saftiga mandariner, kiwi som formligen spritter av C-vitamin, gula charon och massor med lime, gurkmeja och ingefära att sätta i maten. Jag kör ihop smoothien med spenat och avocado, blåbär och banan, superfood som chia och spirulina.  Hjälper det? Gissa…

 

Jag försöker hålla fast vid de sista sommarsysslorna.  Strövar i skogen och plockar kantareller, irriterar mig över älgflugorna som kryper i håret.  Funderar om det skulle gå att springa i shorts ännu en sista gång (man blir ju varm när man rör på sig). Tillbringar veckoslut på stugan och hoppar – eller nåja, kanske inte hoppar, utan snarare sänker mig sakta ner i havet efter bastun (13 grader i vattnet är normalt också i juli hos oss!).

 

IMG_1450

 

Men sakta får jag ge med mig.  Lämna sommardrömmarna och acceptera faktum.  Nu är vi inne i nästa årstid.  Så jag börjar planera jul, medan jag längtar till solen.  Går in i en liten affär på Högbergsgatan och köper kaffebönor och en stor latte, samtidigt som jag botaniserar i hyllorna efter potentiella julklappar.  Nu är bästa tiden för det, när urvalet är stort och stressen som minst. Dyker in på Stockis – det är hullut päivät och jag köper fisk för en spottstyver.  Det ska bli Muqueca – brasiliansk fiskgryta med kokosmjölk, massor av heta kryddor, färger och smak av varma hav.

 

Googlar flyg till medelhavet i januari.  Nizza för 166€ tur-retur. Skulle det vara något? Rosé i mängder, lass av grönsaker med olivolja och örter, kanske något skaldjur därtill.  Promenader längs stranden, en tur upp i bergen och någon söt liten by med långlunch och en stark espresso på. Och sen en tupplur – á la Americaine som det heter när man riktigt drar en filt på sig och slumrar till en stund. Luften är klar och ljummen och nätterna mörka och stjärnklara.

 

Fast egentligen gillar jag denhär nya årstiden. Skördetiden, mustigheten, de djupa färgerna. Svamprisotto och pumpapasta, grytor som står timmar i ugnen och baddar, knallröda lönnblad och vildvin som jag plockar och drygar ut veckoslutsbuketten med.  Amarone och Blossaglögg. Kristallklar luft när regnet drar vidare och solen tittar fram, och den där blåa färgen på himlen som bara finns i oktober (väntar på den fortfarande!).

 

Och så alla dessa blandade känslor: vemodet över en sommar som gått, glädjen över allt det goda som naturen erbjuder just nu, bävan över den långa, mörka och kalla vintern som skall komma, och så hoppet om en ljusare vår och varmare sommar.  Allt på en gång, men också följande på varandra. Samtidigt men ändå särskilt.

Höst….

Blå timme

När jag var liten firade vi blå timme med min farmor. Vi satt och tittade ut genom fönstret, på naturen och omgivningen som sakta skiftade färg. Minnesbilden är från mitt barndomshem – det stod en lönn på gården och en stor, låg azalea som bredde ut sig över gräsmattan. Ljuset skiftade från ljusblått till grå blått, mörkblått och till sist helt mörkt. Vi satt alltid helt stilla, varken pratade eller kommenterade, bara tittade när skuggorna växte och mörkret tog över.  Det gick sakta – men ändå snabbt. Skiftningarna var hårfina. På bara en kort stund ändrade dagen till natt.

Jag försöker ibland hitta tillbaka till den känslan. Av att vara helt och hållet i nuet, i stunden, här. Att se, känna, höra, just NU. Man kanske kan jämföra det lite med meditation, eller en awareness som man lätt förlorar när man rusar fram i vardagen.

***

Härom kvällen var jag ute och sprang. Det händer lite oftare igen, faktiskt. Siktade på en 35-40 minuters runda, och kom rätt bra igång.  Men snart började det kännas tungt i benen – jag hade kanske tagit i lite häftigt i början. Kvällen var fin, kroppen hade ju kännts ok och jag hade en fin dag bakom mig, så utgångsläget var riktigt bra.  Jag försökte peppa mig själv med att det inte var så mycket kvar. Kämpa nu lite, du orkar nog. Små snuttar åt gången, delmål att se fram emot och den där sköna känslan när du äntligen är framme.  Jag flåsade och kämpade – och det bliv inte bättre alls. Snarare började jag tänka på HUR jag skulle orka och hur MYCKET jag hade kvar. Nej, dethär funkar inte….

FullSizeRender 1

Jag stannade, pustade, tog några bilder av havet, solnedgången – kvällen var rosa med fantastiska skyar, segelbåtar och jollar över hela fjärden, kvällsfina människor som spatserade längs med stranden, sällskap inne på Birgitta med öppen eld i spisen och glada miner och röster.

Och det var fint, och vackert och jag bestämde mig för att jag ännu inte var klar för i kväll.  Och istället för att fundera på hur mycket jag hade kvar, koncentrerade jag mig på nuet. På att varje steg var ett steg framåt, att vinden mot ansiktet var ljummen, att solen färgade himlen i alla möjliga röda nyanser och att det snart blev blåtimme som vi brukade fira med farmor.  Denhär stunden är fin och den kommer inte igen.  Njut av den när du kan. Steg på steg sprang jag, fokuserade på det, och på det fina runt mig. Och när jag var klar var den där fina känslan kvar, inte den sura, jobbiga tröga som jag började med…

***

Vi oroar oss så ofta för framtiden, att vi glömmer att njuta av nuet.

Vi har så bråttom att vi rusar från det ena till det andra, jobb, familj, träning, vänner och sociala medier. Det ska vara fint hemma – blommor på bordet och middagen väntande. Och jag ska si och sen ska jag så och aldrig är det slut på allt som ska fixas, skötas, lagas och förberedas.

FullSizeRender 2

Och så står vi där och undrar vart tiden tog vägen.

***

Som företagare får man vara extra uppmärksam. Allt måste man göra själv, och sällan får man dela sina sorger och glädjeämnen med någon annan. Klart att jag oroar mig för hur det ska gå, ska jag lyckas klara av löner, låneamorteringar, försäkringar, pensionsavgifter. Blir det nya kunder i år eller stagnerar ekonomin igen och så står jag där och knackar på stängda dörrar.

Och så stannar jag upp, och påminner mig om att just nu är det ganska bra. Att varje sak jag gör ger mig glädje. Och när jag mår bra så avspeglas det i min omgivning, må det sen vara familj, vänner, jobb, kunder, framtida kunder eller samarbetspartners. Mitt engagemang och min attityd och min vilja att bidra blir något som driver mig framåt.  Glädjen, helt enkelt, att få göra det jag gör.

Men det kräver att jag inte konstant oroar mig för framtiden utan kan fokusera på nuet. Klart att det måste finnas en riktning, något att sträva mot. Kalla det en vision, ett mål, en dröm.  Men med fokus på nuet, på att göra väl just här och just nu, att njuta och få positiv energi av det jag gör – också när det är svåra saker – för det leder till något gott.

FullSizeRender

Och det är lite som med löpningen, där det kan vara tungt och jobbigt och tröttsamt i längden, men man ändå kan njuta av varje steg – här och nu.

Tack farmor, för att du lärde mig det.

Grit, eller på svenska jävlar anamma

Måndag morgon

Kaffet ångar I koppen, kontoret städat och blommorna vattnade. Pelargonerna puffar på med nya knoppar varje vecka och förstår inte alls att det är höst, att det är dags att ge plats för krysantemer och andra höstblommor!  Men det må vara dem förlåtet – så vackra och uppåt strävande är de.

IMG_1384

Såhär på morgonen ligger dimman ännu tät över stan – trots väderprognosens utlovade högtryck med sommarsol och -värme.  Höstfärgerna är ännu rätt anspråkslösa, fast vildvinet på fasaden mitt emot lyser röd. Fukten i luften gör konturerna lite suddiga och ger intryck av en tät, röd matta mot den gula fasaden.  Det är fortfarande varmt – balkongdörren står öppen och det är nästan ingen trafik.

To-do –listan på whiteboarden har idag fyra uppgifter som det kliar i fingrarna på mig att ta tag i.  Egentligen borde de vara fem (enligt ”Vähemmän suorituksia, enemmän saavutuksia” – en bok jag varmt kan rekommendera), men med dagens övriga program nöjer jag mig med fyra, och är extremt nöjd om jag ens hinner avsluta tre. Men ambitionsnivån måste vara hög – alltid. Sen är det en annan sak hur energinivån ser ut.

Apros på det, om det är någon som säger att dagens ungdom är lat, så ber åtminstone jag att få påstå det motsatta.  Den ena dottern har tillbringat söndagen med näsan i provböckerna från 8-23, den andra med åtta timmars kombinerad fysikträning (pip-test – som jag antagligen skulle dö av om jag utsattes för det), teori och vattenträning. Ibland är jag bara helt stum av beundran för mina tonåringars energi, målmedvetenhet, ambition och stamina. Puh – om man skulle ha samma ”grit” själv! Söndagen var i och för sig inte helt tokig för egen del heller, med joggingrunda, cykelinköp, två hälsosamma och närande måltider åt familjen (tänk att det också ska räknas som en prestation) och många lata – men korta – stunder med en bok på soffan (också det en prestation)! Men jag når liksom inte upp ens i samma klass som mina barn! RESPECT!

Det är inte något fel på viljan och ambitionen i alla fall, denna måndag morgon.  Och nu talar jag alltså om mig själv… Men förväntningarna inför veckan bleknar i jämförelse med veckoslutets äventyr.  Jag fick vara med om mitt livs första disputation, och karonka därtill. Vilken otrolig prestation, och hur stolt jag är över min vän som i med- och motgångar har kämpat sig vidare och nu äntligen fått lön för mödan. Jag är säkert inte den enda som någon gång har funderat på att fortsätta studera, att bidra med något nytt (om inte revolutionerande) och unikt inom branschen – men som fortfarande tvekar.  Det är helt tydligt av veckoslutets erfarenhet, att det behövs en passion, en drive, en övertygelse och en motivation som driver en framåt, något som gör det möjligt att överstiga alla motgångar, alla distraktioner, alla krav och alla förväntningar som omgivningen konstant placerar på vägen. Och det behövs stöd, förståelse och uppmuntran från nära och kära, från kolleger och team, från handledare och framförallt en tro på sin egen förmåga – och så det berömda ”grit”.

Stor grattis, min duktiga, starka, ambitiösa och kära vän!

Och visst var det härligt och festligt med den akademiska inramningen. Stora Akademisalen, doktorshattar och champagne, tal, sång av akademikvartetten, blommor och gåvor.  Och så värmen, stoltheten och vördnaden inför mission completed.  Det sätter ju ens eget dagliga travande i ett helt nytt perspektiv.

Så med dessa bevittnade hjältedåd bakom mig, är det med en viss ödmjukhet jag tar mig an veckans utmaningar. Det blir igen en heldag med startups – med både föreläsningar och mentoring.  Mycket har hänt sen förra hösten och det är en helt ny sats med ivriga ungdomar (och lite äldre för den delen också) som jag har äran och nöjet att guida vidare på sin entreprenörsbana.  Måste kolla att presentationen är up to date. Man måste ju inte minst föregå med gott exempel.

Funderar och förhandlar vidare på några olika samarbetsprojekt. Långsamt, långsamt går det, och det räcker sällan med att komma överens om enbart innehållet – det ligger gediget arbete bakom med att bygga upp förtroendekapitalet.  Det må kanske inte räknas som ”jobb”, men det är både energi- och tidskrävande kan jag säga.

Och hej, efter tre år av företagande är min hemsida helt hopplöst föråldrad.  Please – tipsa mig om bra fotograf, och referenser på bra websites som lyfter fram just sakkunnigtjänster och/eller personliga brand. Nu är det dags att ta nästa steg inom inbound marketing och försäljning. Mera interaktivitet, mera innehållsproduktion och mera lägga sig själv i blöt – you know.

Det blir varken vitsord eller doktorshattar som belöning, men kanske några givande möten under veckan och ett glas – eller två – iskall skumpa till veckoslutet istället.

Åtminstone kan jag nu bocka av en av de fyra uppgifterna från min to-do lista.

Hösthälsningar ❤

IMG_1263IMG_1238IMG_1207

 

.

 

 

 

Företagarens förbannelse

En sån dag idag, då.

Efter gårdagens totala flopp ( vi tar det en annan gång) tänkte jag köra igång dagen någorlunda aktivt. Om inte annat, så har jag åtminstone gjort något fiffigt när jag lägger huvudet på dynan ikväll.  Men, som det visade sig, är jag definitivt inte någon morgon människa – åtminstone när det gäller träning.

Anyway, upp halv åtta, på med trikåerna, och allt bra, men mina vadkompresser är borta.  Inte i lådan eller i tvättkorgen, inte i barnens eller mannens skåp. Inte bland den rena upphängda – men ännu inte inradade tvätten.  Inte i bottnen på någon kass, eller bland strumporna.  Jag blir galen! Just tvättade jag dem förra söndagen, hängde upp dem, kollade att det var två, och inte bara en.  Borta är dom – spårlöst försvunna!

Så jag får klara mig utan.

Tar fram gummibandet, jogamattan, rullen.  Baklår, höftböjare, skinkor och ryggen får sig en omgång.  Tänjer och töjer, gör några magmuskelövningar men inte för häftigt. Jag ska ju orka springa ännu.  Kroppen känns ok. Jag är mjuk i musklerna, min core håller ihop och jag känner mig skönt varm.

På med skorna, propparna i öronen och musiken på. Sportstrackern igång – hej åt alla som ännu är hemma, och ut i den klara morgonluften.  Och det borde ju gå bra.  Sprang midnight run på lördagen och det kändes nästan ingenstans.  Tennisen på onsdag kväll var hård, men det var ett och ett halvt dygn sen. Grönt ljus på alla fronter, liksom.

Men nej – börjar flåsa efter första kilometern.  Öronpropparna faller ur stup i kvarten.  Armarna domnar, jag får stygn och vaderna börjar krampa.  WHAT?  Efter 4km ger jag upp. Promenerar hem.  Försöker andas djupt och lugnt men hela kroppen känns tung.

Slutsats – jag ska inte träna, och framförallt inte springa på morgonen. Kanske det skulle vara bättre att satsa på nattlöpning istället? Det gick ju bevisligen hur bra som helst. Fast kanske det berodde på sällskapet, eller spänningen, eller dom 5 koppar kaffe jag hällde i mig under eftermiddagen och kvällen.  Nu är det bara att lägga dagens erfarenhet bakom sig och ta nystart en annan dag.

Dusch och frukost – hungrig som en varg . Kylskåpet är förstås helt tomt, vilket det nästan alltid är en fredag morgon.  En tomat och två ägg får duga.  En balja te och så iväg.  Packar ihop dotterns seglingsgrejer (en kasse och ett ”litet” storsegel), tomflaskor och tomma butikskassar, och bär ner allt till ytterdörren. Hämtar bilen från stranden, fäller ner bänkar och justerar säten. Lirkar in seglet som trycks upp mot vindrutan och just och just går in så att bakluckan går fast. Innan jag kör iväg får jag med mig två nätrensare som jag skulle ha hämtat men hade glömt – och fick levererade (tack ma&pa!).

Drumsö nästa – dumpar segel och kass och styr mot matbutiken. Tre fulla kassar som jag släpar först till bilen, sen till hissen, och till slut in på matbordet. Sorterar in det som ska bli i stan och lämnar kvar det som ska till lande (och därmed måste bäras ner tillbaka till bilen…).  Hinner precis till frissan klockan 12.  Tur att det är runt hörnet.  Blir bjuden på dagens första kaffe, men det var mera för effektens än för smakens skull.. Hade kanske ändå kunnat vänta tills jag kommer hem – frissakaffe brukar inte vara någon höjdare.

Rusar hem igen. Svänger ihop en bolognese för att ungarna skall klara sig över veckoslutet. Fast samtidigt är det ju lunch åt mig själv.  Kockan är halv tre. Har jag jobbat idag? Not…

Packar ihop mina grejer, tar det sista från kylen. Lagar en stor latte som jag häller i en termoskopp. Plockar fram solbrillorna, för solen skiner faktiskt där ute.  För andra (eller tredje, eller blir det kanske fjärde) gången lyfter jag upp kassarna, låser dörren och trippar ner för trapporna.  Armarna värker, vaderna skriker. Svetten rinner och pulsen rusar. Radar in kassar i bakluckan, smäller fast luckan, sätter mig bakom ratten – drar ett djupt andetag.

Men nu vänder det. Nyfriserad, färskt kaffe, solen i ögonen, riktningen skärgården. Lägger i växeln, drar på radion, svänger ut och trafiken är fortfarande lätt. Det löper bra på Västerleden.  Det kommer en liten regnskur på vägen men who cares.  Vid stranden i Porkala är luften varm och fuktig. Molnen drar sig österut och solen tittar fram.

IMG_1330

Ute är huset varmt. Snart är blommorna i vas och frukten i sin skål.  Vinet i kylen och limefrukterna väntar på att läggas i fredags-GT:n.  Datorn åker fram och det blir en par timmars effektivt arbete.  Horisonten är full av segelbåtar.  Gässen samlas vid skären och väntar på att börja söka sig söderut.

Snart tänder jag grillen. Näten ska ut – det blåser nästan inte alls. Kanske det blir färsk abborre till middag imorgon.

Ibland saknar jag självdisciplin, ibland är jag rent ut sagt lat. Samtidigt är det bara så, att fast man hur försöker få till det så blir det ibland ingenting. Och ibland hittar man sin flow – som just nu, med skärgårdsnaturen utanför fönstret, havet och horisonten framför ögonen och GT:n väntande i kylen, fast omständigheterna egentligen inte alls är jobbvänliga.

Kalla det vad du vill: the curse of the entrepreneur, eller the magic of life.

IMG_1343

Första eller sista gången?

When was the last time,

was the last time,

you did something for the first time,

something for the first time…

Okej, okej, jag vet. Den där låten är SÅ irriterande och är en riktig öronmask. Men försök nu bortse från det.  Låten har egentligen en ganska bra point.

Tänk efter nu! När gjorde du senast något för första gången?  Och nu menar jag inte när du gjorde DET första gången…

Alltså, koncentrera dig nu.  Försök slita dig från dina ungdomsdagar och komma tillbaka till nuet. Hallå!!!

Något för första gången.  Jag menar alltså nu inte små grejer –  som att testa en ny restaurang, byta maskara märke (jag lovar, du har också använt samma brand de senaste 30 åren…), eller ta cykeln till jobbet istället för bilen (som i och för sig kan ändra ditt liv grundligt).  Nej, nu menar jag något som faktiskt betyder något.

Något riktigt nytt – för första gången?

Har du kommit på något ännu?

Det självklara svaret för egen del är ju klivet ut i företagarlivet.  Som för så många andra är det lika hisnande och skrämmande, samtidigt som det är fullständigt oundvikligt och självklart.  Men om vi bortser från självklarheter, var hamnar vi då?

Om jag är helt ärlig, finns det faktiskt inte särskilt mycket jag kan lägga i ”första gången” -korgen.  Samma resmål, samma högtidstraditioner, samma träning, samma gamla hobbyn – böcker, skidor, havet – samma blommor varje fredag, samma makaronilåda på måndagar, laxfile på fredag och biff på lördag – typ.  Och bra så – jag gillar allt det där.  Jag gillar ju faktiskt rutiner, bekanta smaker och dofter, den trygga tillvaron.

Men come on! Hur tråkig får man bli?

Och varför? Har det egentligen någon skillnad? Varför måste man göra något nytt, annorlunda? Kan jag inte bara fortsätta som förut?  Små glädjeämnen, små sorger, inget kaos, ingen känslostorm eller olycka.  Men inte heller stora lyckorus eller glädjetoppar.  Är det så det ska vara? På riktigt?

Ok, situationen är inte så hopplös som den låter.  Visst har det blivit en del spännande grejer på senaste tiden. Här är några av mina första gånger från det senaste året.

  • Äntligen, äntligen fick jag uppleva San Fransisco, Golden Gate och Highway 1. Västkusten. STILLA HAVET! Sitta i en Ford Mustang med taket nere – havsvinden i håret och stupet ner i havet bara någon meter ifrån. Hisnande, en ”första gången” som lever med länge.
IMG_0256

Golden Gate

IMG_0302

Stilla havet

IMG_0407

Redwoods

IMG_0447

Highway One

 

Och så till något lite mera banalt, men i det långa loppet kanske mera betydelsefullt.

  • Jag tog emot ett styrelseuppdrag. En stiftelse, men ändå. När jag fick frågan tänkte jag förstås: duger jag, har jag kunskapen, klarar jag av det? Så typiskt! Men om jag inte duger, skulle jag inte bli tillfrågad. Om jag inte har kunskapen lär jag mig. Och klarar jag inte av det, slutar jag. Tackade ja och har inte ångrat det en sekund. Mitt första styrelseuppdrag.  Hoppas det inte blir det sista.

 

  • Ställde upp som ledarskapsmentor. Det var ett infall, och min tanke var att jag kan vara reserv om det inte annars finns tillräckligt med frivilliga mentorer. Jag har ju varit mentor för startups, fast i litet annan roll.  Jag fick vara med, visade det sig. Funderade genast hur jag ska kunna vara ledarskapsmentor när jag aldrig varit någons chef? Det var ju så dags nu när jag redan blivit uttagen…  Kan jag verkligen ta på mig ansvaret för att en ung person förlitar sig på mig som bollplank? Att hon gör små,  men kanske också stora beslut om sin framtid på basen av det?  Men jag kände att jag trots allt har något att ge. Jag har aldrig haft underordnade, men jag har varit tvungen att leda också utan den auktoritet en förmansposition ger.  Jag är eftertänksam och analytisk, och har tillräckligt med livserfarenhet för att kunna bolla också svåra frågor. Jag har ett nätverk jag kan erbjuda. Och så kan jag banne mig också lära mig något.  Inte har väl jag svar på alla frågor.  Tillsammans är vi alltid starkare.

Och sist, men inte minst:

  • Efter sommaren återupptog jag äntligen tennisen. Fast det är egentligen en fuskig förstagången sak, för faktum är att jag spelade tennis när jag gick i lågstadiet (dvs. för ca. 35 år sen). Men jag tycker tennisen ändå platsar på listan.  För har man inte gjort något på 35 år så känns det nästan som första gången.  Och vet ni, det är helt sjukt roligt!  Och tungt! Och galet svårt! Och jag kan inte fatta, att jag inte tagit tag i det tidigare.  Där ser man. Ibland bygger man monster av små saker (jag trodde jag skulle vara helt grymt dålig) och så går man miste om så mycket.

So what?Vad har det för skillnad? Somt är nytt och somt är gammalt. Vem bryr sig?

Det gör jag. Och det är egentligen det enda som räknas (sorry). Jag har hittat sånt jag verkligen kan och vill engagera mig i.  Det är inte jobb, men ändå är det det.  Det balanserar rutinerna, kräver kreativitet och ett nytt sätt att tänka, åtminstone för mig. Det kräver mod! Mod att sätta sig själv i blöt, att våga ta chansen att kanske misslyckas.  Det kräver ansvar! Ansvar för konsekvenserna, vare sig de är bra eller dåliga.  Och det är roligt! Jag känner mig betydelsefull. Jag blir utmanad både fysiskt och psykiskt. Jag lär mig, utvecklar mitt kunskapsförråd, jag skapar nya relationer.Jag vill ha mera av allt dethär i mitt liv. Därför kommer jag att fortsätta göra saker för #FörstaGången.

Vilka tre saker har DU gjort för första gången det senaste året? Det vill jag gärna höra!

Och nu kastar jag fram en utmaning! Varje vecka eller månad – gör minst en ny grej du aldrig har gjort förut.  Det behöver inte vara fallskärmshopp eller free diving.  Men det ska vara en grej som betyder något för dig. Gör det ensam eller tillsammans med nån (jag ställer förstås upp!). Berätta!

På lördag blir det igen något ”för första gången”. Jag ska springa (okej, alltså delta i) Midnight Run!  Och det lovas regn – med 100% sannolikhet!  Det – ni – det blir något att minnas….

 

Vändag & drömmar

Sitter med balkongdörren öppen. Termometern ligger på 13 grader, fåglarna sjunger i parken utanför och solen lyser mig i ögonen. Snart kommer himlen att brinna – nyanser av rosa, rött, gult och orange slåss om herraväldet mellan husfasaderna, och  förlorar till sist mot mörkret. Men det är inte många minuter så tittar stjärnorna fram.

20170214_165926

Åt en härlig risotto på Fratello igen idag, i proffsigt sällskap förstås.  Jobbar på att utvidga nätverket av intressanta potentiella samarbetspartners.  Blir alltid helt otroligt inspirerad av att hitta likasinnade på de mest oväntade ställen.  Den här diplomingenjören med bakgrund i Nokia, ett år som Fulbright stipendiat, och numera på ledande position i ett samhällsinriktat konsultföretag, var samtidigt förstående, kritiskt tänkande, uppmuntrande och inspirerande.  Så glad över att hittar dylika guldkorn. Att bygga nätverk kan vara nog så tungt ibland, inte minst för att man – oftast – stöter på torra, ingrodda och inne-i-sin-lilla-fyrkantiga-låda–levande teknokrater.

Med eftermiddagssolen stickande i ögonen försökte jag sen beta av min telefonlista. Den största utmaningen är ju att ens slå numret. Jag vet inte varifrån min telefonskräck riktigt kommer men tampas med den dagligen. Har någon några bra råd för hur man skall handskas med den? Och när jag sen har slagit numret och tonen går fram, medan jag med bultande hjärta väntar på att någon skall svara, så går det i de allra flesta fall till svarare, eller är upptaget.  Ibland är jag tvungen att gå via växeln, men företag lämnar ju aldrig ut direkta nummer, så då får man ta hela grejen från början – inklusive hjärtbank och handsvett.  Att lämna ringbud i dagens värld, ja, det är liksom helt last century. Jag lyckades i alla fall stryka EN av åtta namn på min lista – resten får jag ta itu med imorgon igen.

På skärmen väntar rapporten på svar.  När jag går bet på att få tag på någon att tala med personligen, fördjupar jag mig i dokumentationen istället.  Men jag tror bestämt att min dator tror att det är måndag (och inte VÄNdag för den vägrar vara kompis med mig).  Webben strular, kraschar, svarar inte. Word går inte med på att ta in bilder eller grafer i texten. Powerpoint går inte att öppna – alls! Min telefon är inte heller på humör. Det går bara att ta bilder med selfie-kameran. Twitter öppnar bara varannan gång. När jag skulle iväg på lunch var GPS:n så långsam att spårvagnen hann komma innan telefonen hittade sig på stadens nya mobila HSL-tracker tjänst.

Men det är inte vändag för ingenting, så jag smeker min dator och min telefon och talar till dem med len och kärleksfull röst. Kanske de går med på att samarbeta, så småningom, så att jag får ihop utredningen i levererbart skick, så småningom, så att jag kanske kan skriva en räkning, så småningom.

Om en timme sitter jag med några vänner på Werner och sätter tänderna i en blodig  nygrillad biff som jag sköljer ner med några väl valda droppar. Förutom kvällens program, som kanske kan medges är mera ett undantag än en regel, så är det en ganska typisk dag jag har bakom mig.  Lite glädje, lite (hand)svett och lite tårar över tekniken.  Det är upp och det är ner. Det är skratt och ganska lite gråt. Det är en hel del frustration, som för det mesta går över med en axelryckning i stället för en melt down. Men det är också stor glädje över nya kontakter och nya lärdomar, över kaffe på balkongen eller privat solnedgång över Eira, över möjligheterna som ibland bara är drömmar och som ibland – när stjärnorna står rätt – blir verklighet.

Önskar dig en riktigt fin vändagskväll i kärt sällskap – må våra drömmar bli sanna!

 

20170214_171228