Vändag & drömmar

Sitter med balkongdörren öppen. Termometern ligger på 13 grader, fåglarna sjunger i parken utanför och solen lyser mig i ögonen. Snart kommer himlen att brinna – nyanser av rosa, rött, gult och orange slåss om herraväldet mellan husfasaderna, och  förlorar till sist mot mörkret. Men det är inte många minuter så tittar stjärnorna fram.

20170214_165926

Åt en härlig risotto på Fratello igen idag, i proffsigt sällskap förstås.  Jobbar på att utvidga nätverket av intressanta potentiella samarbetspartners.  Blir alltid helt otroligt inspirerad av att hitta likasinnade på de mest oväntade ställen.  Den här diplomingenjören med bakgrund i Nokia, ett år som Fulbright stipendiat, och numera på ledande position i ett samhällsinriktat konsultföretag, var samtidigt förstående, kritiskt tänkande, uppmuntrande och inspirerande.  Så glad över att hittar dylika guldkorn. Att bygga nätverk kan vara nog så tungt ibland, inte minst för att man – oftast – stöter på torra, ingrodda och inne-i-sin-lilla-fyrkantiga-låda–levande teknokrater.

Med eftermiddagssolen stickande i ögonen försökte jag sen beta av min telefonlista. Den största utmaningen är ju att ens slå numret. Jag vet inte varifrån min telefonskräck riktigt kommer men tampas med den dagligen. Har någon några bra råd för hur man skall handskas med den? Och när jag sen har slagit numret och tonen går fram, medan jag med bultande hjärta väntar på att någon skall svara, så går det i de allra flesta fall till svarare, eller är upptaget.  Ibland är jag tvungen att gå via växeln, men företag lämnar ju aldrig ut direkta nummer, så då får man ta hela grejen från början – inklusive hjärtbank och handsvett.  Att lämna ringbud i dagens värld, ja, det är liksom helt last century. Jag lyckades i alla fall stryka EN av åtta namn på min lista – resten får jag ta itu med imorgon igen.

På skärmen väntar rapporten på svar.  När jag går bet på att få tag på någon att tala med personligen, fördjupar jag mig i dokumentationen istället.  Men jag tror bestämt att min dator tror att det är måndag (och inte VÄNdag för den vägrar vara kompis med mig).  Webben strular, kraschar, svarar inte. Word går inte med på att ta in bilder eller grafer i texten. Powerpoint går inte att öppna – alls! Min telefon är inte heller på humör. Det går bara att ta bilder med selfie-kameran. Twitter öppnar bara varannan gång. När jag skulle iväg på lunch var GPS:n så långsam att spårvagnen hann komma innan telefonen hittade sig på stadens nya mobila HSL-tracker tjänst.

Men det är inte vändag för ingenting, så jag smeker min dator och min telefon och talar till dem med len och kärleksfull röst. Kanske de går med på att samarbeta, så småningom, så att jag får ihop utredningen i levererbart skick, så småningom, så att jag kanske kan skriva en räkning, så småningom.

Om en timme sitter jag med några vänner på Werner och sätter tänderna i en blodig  nygrillad biff som jag sköljer ner med några väl valda droppar. Förutom kvällens program, som kanske kan medges är mera ett undantag än en regel, så är det en ganska typisk dag jag har bakom mig.  Lite glädje, lite (hand)svett och lite tårar över tekniken.  Det är upp och det är ner. Det är skratt och ganska lite gråt. Det är en hel del frustration, som för det mesta går över med en axelryckning i stället för en melt down. Men det är också stor glädje över nya kontakter och nya lärdomar, över kaffe på balkongen eller privat solnedgång över Eira, över möjligheterna som ibland bara är drömmar och som ibland – när stjärnorna står rätt – blir verklighet.

Önskar dig en riktigt fin vändagskväll i kärt sällskap – må våra drömmar bli sanna!

 

20170214_171228

Framåt

Fredag! Efter halv åtta är det tomt i huset. Ingen som rusar runt och hojtar efter sina nycklar, limmar vampyrtänder framför badrumsspegeln (jep – halloweenbestyr…) eller trängs i köket.  Bara jag och tystnaden.

Tidningarna ligger i en prydlig hög på köksbordet. Det var visst ingen som hann läsa dem idag. Sätter Husis åt sidan och breder ut Helsinging Sanomat i stället. Doppar skeden i frukostskålen – idag blev det havregrynsgröt med blåbär, jordnötssmör, banan, lönnsirap och chia – och låter gröten smälta i munnen. Bläddrar sakta i tidningen, läser ledarna och reflekterar över Guggenheim, elpriser och bostadssituationen i huvudstadsregionen. Weekendbilagan har restaurang- och filmrekommendationer, så jag drömmer mig bort en stund, känner doften av popcorn, hör sorlet av en halvfull biosal… Skummar sen hastigt igenom Husis också, men den hade inte så mycket att bidra med idag (heller). Eller så är det bara min informationskvot som är fylld för stunden.

Det blir ingen promenad idag, fast det brukar höra till fredagsrutinerna. Det blir en timme träning och stretching inne i värmen istället. Ute singlar några snöflingor ner från himlen, och när jag sätter mig med min första kopp kaffe, nyduschad och varm både inuti och utanpå, kan jag stänga ögonen och bara njuta av känslan av att allt känns bra. Just här, just nu.

love

Det har varit en höst med mycket upp och ner. Man kanske inte direkt kan kalla det för berg-och-dalbana. Men när man är van vid att ha koll, att åtminstone ha någon sorts uppfattning om hur framtiden utvecklar sig, är känslan av osäkerhet emellanåt lite frustrerande. Som ett sandkorn i skon, ni vet, som inte gör ont men hela tiden påminner om sin närvaro.

Visst är det en massa spännande grejer på gång.  Startup-världen är fortfarande lika fascinerande. Jag får hjälpa företag i startgroparna och får massor med energi av att bidra med något positivt och värdefullt.  Men de ekonomiska verkningarna kommer på myyyycket lång sikt.

Mer än tidigare har jag fått förhandla om helt konkreta projekt.  Det är ju en positiv utveckling i sig. Och missförstå mig inte – jag är otroligt glad och stolt att det verkligen börjar röra på sig. Jag blir till och med spontant kontaktad och tillfrågad ibland. Utmaningen, eller kanske nyckeln till framgång, är att bygga förtroende till potentiella kunder, och det kräver tid och energi.  Är man en otålig person som jag, är det smått påfrestande att det går så långsamt ibland.  Eller kanske är det bara jag som har för höga förväntningar? Kanske lite naivt utgår jag ju ifrån att varje diskussion leder vidare till något konkret, men så är det inte, och det händer att jag blir besviken.  Det behövs många koordinerade steg innan det blir konkret samarbete – affär, avtal och projekt.

En god vän beskrev processen otroligt träffande när hon konstaterade, att försäljning i första hand innebär att röja undan hinder. En sån inställning ställer ju hela processen på huvudet.  Kanske hälsosamt att byta perspektiv ibland?

Jag återkommer ofta till frågan ”Hur definieras framgång?”, inte minst när jag får frågan hur det går med businessen.  Är det pengarna/inkomsten som räknas?  Är det att göra något som man tycker om och trivs med som är den avgörande faktorn?  Är det att lära sig nytt och kunna utnyttja det inom sin egen verksamhet som är viktigt? Är det att skapa värde för någon annan genom det man gör (vare sig man får betalt eller ej)? Är det de många små stegen eller de stora projekten som leder till framgång? Är det något konkret, ett resultat? Eller är framgång egentligen mera frågan om en process? Och vems uppfattning är det egentligen rom räknas – din egen, eller omgivningens? Är framgång ens något att sträva efter?

Upp och ner går det, både med affärerna och med humöret.  Från en hektisk och späckad måndag där jag växlar mellan att möta deadlines och rusa på möten, till en lugn fredag förmiddag med djupare reflektioner över livet och företagandet, om strategi och fokus, om framgångar och kanske också om misslyckanden. När det gäller jobb är det ofta riktningen på karriärstegen som beskrivs: uppåt, neråt eller sidlänges. För mig är det viktigaste, och kanske också betydelsen av det som på engelska beskrivs med ordet ”successful”, just att röra sig framåt, dvs att hela tiden göra något bättre, lära sig, bidra till att skapa mervärde och att hjälpa. Håller du med?

Så i väntan på att kunna betala ut lön och därmed kunna mäta framgången också i pengar, fokuserar jag på riktningen, på mervärdet, på inlärningen; på att trycka undan frustrationen och lyfta fram friheten, att njuta av värmen från min latte, i grådystert höstregn eller solig vinterdag, och att alltid, varje dag, lära mig något nytt och ta åtminstone ett litet steg i rätt riktning.

Ha ett skönt veckoslut – själv firar jag det med denhär tokiga buketten.

img_6435

Söndag

Jag minns den känslan.

Jag låg i min säng, i mörkret, och antingen frös eller svettades.  Det spände i bröstet och musklerna var små knutar som vägrade slappna av.  Hjärnan snurrade på för fullt om allt som måste planeras, göras, fixas. Jag listade alla följande dags ”must-do’s”, gjorde upp minutprogram i skallen på mig. Jag försökte hitta på tricks att minnas allt på morgonen, för jag var för trött för att stiga upp, tända lampan, ta fram papper och penna för att skriva ner allt.  Jag kunde förstås ha tagit fram telefonen för att notera allt i kalendern, men ville inte utsätta hjärnan för skärmljuset som förintade den lilla gnutta melatonin som hjärnan hade lyckats producera.  Kroppen skrek av trötthet, men när jag stängde ögonen var jag fullt fokuserad på det som fortsatte hända på näthinnan – oberoende av ögonlocken ställning.

Andra kvällar hölls jag knappt vaken. Låg och nickade på soffan. ”Mamma kan du massera mina axlar”, frågar dottern, och det kändes omänskligt att ens försöka lyfta armarna, inte minst att orka köra in fingrarna i hennes stenhårda små seglarmuskler. Försökte fokusera på nyheterna, men det mesta gick förbi, och var, oberoende, totalt deprimerande.

Värst var förstås söndag kvällar. Men minst lika illa var det varje torsdag, när man försökt släpa sig igenom fyra hela dagar med äran någorlunda i behåll, och insåg att det fanns en hög med ogjort som bara måste fixas innan veckoslutet började, och fredagen dessutom var proppfull med möten.

Känner du igen dig?

Idag är den känslan som bortblåst. Energinivån är totalt förändrad.  Långsamma morgnar gör mig energisk. Inte för att jag sover längre utan för att jag gör vad jag vill och i egen takt.  För att jag ibland kan ta mig en lång promenad, andra gånger dricka inte bara en utan två stora koppar latte och läsa både Husis och Hesari (i den ordningen för annars är det inte riktigt någon idè, åtminstone ur nyhetsvärde). Ibland är jag så fokuserad på någon ny grej, att jag styr raka vägen till kontoret och fullständigt förlorar uppfattningen om tid och plats.

Numera har jag ingen angst, stress eller dåligt samvete. Jag bestämmer själv mitt dagsprogram. Jag talar om saker som berör mig, lär mig nytt och hittar lösningar på både små och stora problem, åt och med både kunder och samarbetspartners.  Jag träffar nya människor, skapar relationer som så småningom växer och blir till business, och till och med vänner utanför det professionella. Jag ser nya möjligheter varje dag. Och jag är lycklig nog att få ta tag i dem och skapa något nytt.

Och så har jag fått tillbaka mina kvällar.  Allt sen sommaren har jag skippat tv-nyheterna (får man säga sånt?). Det är på riktigt helt för deprimerande att lyssna till Sipiläs och Rinnes pikar mot varandra och facken som hänsynslöst drar hemåt – de klarar sig bra utan mig, och jag utan dem. Jag läser tidningarna och deras nätupplagor istället, och håller mig uppdaterad om vad som händer i världen.  Dessutom gör jag det på morgonen, så får jag mera tid för annat på kvällen.  Middag med familjen blir en helt annan upplevelse när man på riktigt är närvarande.  Diskussioner med en 15-åring kan vara rätt så utmanande och kräver i rättvisans namn att man är fullständigt närvarande – både till kropp och själ. Ofta fylls kvällarna av motion, frisk luft, vänner, och kanske en och annan massage åt mina töser.

Och när jag lägger mig andas jag igen djupt och fritt. Ingen angst, ingen stress, ingen oro.  Hjärtat slår lugnt och jag slappnar av när jag drat upp täcket till hakan och gräver ner huvudet i dynan.  Om det är något som snurrar i skallen så är det allt jag otåligt väntar att få ta tag i nästa dag. Men det får mig att le, inte att darra, och att slappna av för jag vet att leendet kommer att finnas kvar när jag vaknar. Jag vill somna snabbt för att få stiga upp nästa morgon och ta mig an vad omgivningen har att erbjuda. Jag vill se mina töser glada gå iväg till skolan. Jag vill göra min latte ordentligt – inte snabbt i mikron, utan med ånga ur espressomaskinen. Jag vill ta en runda via stranden och fylla lungorna med havsluft – om jag har lust – innan jag tar itu med dagens to-do –lista.  Och allt det där som  mitt undermedvetna har processat under natten? Jo, det plockar jag fram när jag öppnar datorn och, ja – äntligen får ta tag i det som jag väntat på.

Hur ser dina kvällar ut? Söndag kväll – som nu? Ser du fram emot måndag morgon? Eller vill du, som jag förut, hellre ta två glas vin, titta på en film till midnatt och dra ut på veckoslutet så långt det bara går… Och hur länge tänker du låta det fortsätta tills du ändrar på det?

För ändra på det -ja, det kan bara du.

img_6339-1

På rymmen

Rymde. Drog på mig stövlar, men glömde ta något att sätta på huvudet.  Slogs med älgflugorna när jag styrde ut i skogen, i tystnaden. Gick med näsan i mossan, böjde ner huvudet för att skydda mig mot attackerande kräk. Kämpade mig fram, plockade lite trattisar – små, knubbiga saftiga. Snubblade över några kantareller med hattar stora som min hand.  Undvek stigar, dök in bland granar, klev över rötter och övervuxna skräpsvampar.  Viftade vilt för att få iväg insekterna. Sjönk ner i sumpiga kärr och bestämde till slut: Nej, nu får det räcka. Skogspromenader lär ska vara som terapi – göra gott åt hälsan och själen. Men hittills var jag bara varm och svettig, såg visst ut som en väderkvarn mitt i skogen där jag gick och försökte få fri lejd bland flygfäna.

Och då, förstås, såg jag dem.  Stolta, resliga stod de där. Nästan som uppställda på rad, i givakt, som en kör som väntar på att få ta ton: de stora bakom och de mindre framför. ”Kom hit, kom hit” sjöng de. Med foten långt nere i den mjuka gröna mossan, och hattarna, lite lockiga längs kanten, som sträckte sig stolta mot himlen.

20160902_121336~2

Jag dök ner och började plocka. Struntade i att ryggen och baklåren skrek där jag satt på huk i skogen.  Ju längre ner jag kom med huvudet desto mindre behövde jag lida av krypen.  Så småningom struntade jag i att knäna blev dyblöta och att jeansen hasade ner, när korgen sakta fylldes.  Först täcktes bottnen, sen salmiakpåsen som jag hade med som vägkost. Snart syntes inte solbrillorna som jag hade kastat ner i korgen när de envisades med att inte hållas på huvudet – dessutom var de så impregnerade av saltvatten från torsdagens segling att jag ändå inte såg något med dem.

Och fånig såg jag säkert ut. Med ett stort leende på läpparna. Hear no evil, see no evil – fullständigt omedveten om omgivningen.  Lycklig plockade jag ner den ena trattistuvan efter den andra i korgen.  Bara tystnaden, grönskan, värmen fanns runtomkring. Och den där känslan av lugn. Hjärnan helt tom.  Så mycket som det talas om mindfulness nuförtiden – gå ut i skogen om du vill strypa din överaktiva hjärna!  Kör ner näsan i mossan – känn doften av skogen – räkna hur många älgflugor du dödar och känn en lagom känsla av obehag och välbehag för varje liten odåga du kniper mellan tummen och pekfingret!

Och så står jag där med korgen full och funderar vart i hela fridens namn tiden tog vägen, och hur jag ska hitta tillbaka till bilen. Irrar runt en stund och försöker hitta bäringarna. Så småningom snubblar jag fram till stigen jag korsade, och hittar Noux-ledernas små röda romber som visar vägen tillbaka. Jag följer dem tills jag är tillbaka vid parkeringsplatsen.  Korgen åker in i bakluckan, stövlarna byter jag mot mina converse. Ur fleecen skakar jag ut ett dussin älgflugor. De ser ut som jag efter några glas vin: har tappat vingarna och rör sig enbart i sidled…

20160902_144841~2

När jag lägger upp min fångst på köksbänken på stugan blir jag nästan matt.  Min planerade distansjobbdag blev det nog inget av.  Långt in på kvällen stod jag och rensade, putsade, torkade, stekte, frös och lade på burk. Lagade middag, som förstås blev ett lass taggsvamp på pinfärskt rostat bröd, kronat med en stor hög hackad persilja.  En flaska Sancerre hade jag till hands för säkerhets skull.

Horisonten. Solnedgången. Tystnaden. Och så småningom skymningen, fladdermössen, mörkret, stjärnhimlen.

 

20160905_101258

Låter brasan falna, tänder ljusen. Väntar på månen, som inte är mer än en tunn skära lågt på himlen. Belönas istället med vintergatan. Står ensam ute på berget, och får strax sällskap av Pegasus, Svanen, Cassiopeia och Andromeda…

Gäspar. Ställer in vinflaskan i kylen. Den började ändå bli ganska varm. Andas in nattluften.  Tar några sista lätta danssteg innan jag går in och stänger dörren.

Blåser ut ljusen.

Låter gardinen stå öppen mot natthimlen.

När jag somnar är det med kantarellskogen och Karlavagnen på näthinnan.

 

 

 

 

La réntree – eller konsten att återvända till vardagen

 

Var det någon som sa att det är skönt att komma tillbaka till stan och vardagsrutiner?

Att det skulle vara skönt att lämna skärgården, havet, solen, klipporna, tystnaden, mörka stjärnklara nätter, fullmånen.  Att lämna nypotatisen, sillsvansen, nyfiskad abborre och kantareller, ett glas vittvin till middagen.

1a

Att lämna sovmorgnar, eller soluppgången i ottan med en stor kopp kaffe, tystnaden, och svalungarna som pilar av och an över vattenytan i sundet.  Knallröda skyar över svart skogsrand.  Need I say more?

Skulle det vara roligt att komma tillbaka till väckarklockan?  Till middag klockan halv sex innan hobbyna tar vid, eller ännu värre middag två gånger, eller flera – där varje familjemedlemmar äter när det passar honom eller henne.  Skulle det vara roligt att vada genom berg av smutstvätt, att tvingas tömma diskmaskinen varje morgon innan man kan sätta sig ner och äta sin frukost.  Är det trevligt att sätta sig i bilen för att fylla skafferierna, kånka upp åtta kassar fulla med mat till tredje våningen, och få höra att ”mamma, har du int’ köpt SHAMPOO – ÄNNU heller” när du har varit hemma från stugan, typ tre timmar. Slutsumman på butikskvittot behöver vi inte diskutera här, eller det faktum att det är tomt i skåpen igen efter ett dygn!

Och skulle det vara roligt att rusa omkring på Akademen, Suomalainen, och diverse andra underjordiska labyrinter för att hitta häften, pennor, skolböcker, penaler, tillsammans med 28000 andra minst sagt stressade mammor dagen före skolan börjar (för det är ju inte pappor som går till Akademen och köper skolböcker). Att köpa nya skor (vuxit ur), byxor (”jag har bara vuxit 10 cm sen förra sommaren”), underkläder (de gamla börjar vara genomskinliga), strumpor (vi har på riktigt hundra strumpor som saknar par), toppar (glömt hälften i skåpet på lande), skolväska (remmen är sönder).  Det tar alltså aldrig slut.

Flytvästen är gammal, våtdräkten har hål i baken ( – Mamma kan du sy? Öööh, gissa tre gånger…!), padsen skaver (okej, dehär börjar ren vara seglingsjargong, men vi kan ta förklaringen en annan gång) och allt luktar illa (vilket det alltid gör och varken ättika eller klorin biter på lukten som sprider sig från badrummet).

Det som jag speciellt har saknat är att planera in träningar, tävlingar och läger i kalendern, och därmed notera att vi har exakt ett enda ledigt veckoslut fram till slutet på november. Vårt sociala liv, som under sommaren varit rätt livligt, men med betoning på ”gäster hos oss”, kommer inte att ha en chans. Ifall jag har en minut över så kommer jag att koncentrera mig på att andas. Vill ni träffas kan ni återkomma i December.

Här i stan slår det dåliga samvetet tillbaka med full kraft.  Borde man kanske ta tag i det där med träning, kanske, i något skede, eventuellt?

Och, ja, nämnde jag förresten att jag jobbar? Men det räknas ju inte för är företagare, jag jobbar ju för mig själv och jag är flexibel när det gäller tidtabellerna.

Så jag får bara önska er alla en Bonne Rentrée, som man säger i Frankrike… Var så goda och njut av vardagen och rutinerna…

2

 

Tack #semestern; välkommen #nyautmaningar!

20160717_220932

Så börjar den sista semesterveckan lida mot sitt slut. Hur gick den så snabbt – tiden? Dagarna rusade förbi, och man måste allt som oftast påminna sig om att stanna upp mellan varven och bara andas, känna, njuta.  Ännu är det varmt, men molnigt.  Regn att vänta. Fast det är ok. Det behövs.

Varje dag har haft sin egen mission – det ena programmet trevligare än det andra. Vi har städat, möblerat, sorterat, byggt garderober och hyllor och fixat tusen andra saker som krävs efter en renovering. Vi har installerat maskiner och hängt upp tavlor. Vi har gått igenom allt, och slängt minst 10 stora svarta plastpåsar med skärp. Hur är det möjligt att det samlas så mycket onödigt i alla hörn?

Och som det är när man har nytt, så måste alla hjälpare avtackas och så måste förstås allas nyfikenhet stillas. Så det har blivit många kalas, med en och annan vilodag emellan. Och då har det för det mesta blivit butik och ett stort lass mat att återfylla skåpen.

Men jag klagar inte. Det har varit lika trevligt med både nära och kära som med långväga gäster.  Hejdlösa skratt, underbara kräftor och varm samvaro. Det enda vi har saknat har varit vattenlekarna som har fått anstå på grund av havsvattentemperaturer på mellan 7 och 14 grader.

För det mesta har vi hållit fötterna stadigt på egen holme. Men några fina dagar har vi vågat släppa taget och njuta av vad världen utanför har att bjuda på. Ett härligt 18-årskalas med underbar mat och dryck, massor med glada barn och ungdomar, ballonger i blått/rött/vitt och en ung dam som stiger in i vuxenlivet med alla de utmaningar det innebär.

Det blev en underbar dagsutflykt till en utskärsholme. Solvarma klippor, klart hav och en picknick-korg full av godsaker – minnet av sådana dagar gömmer man långt inne i hjärtat och plockar fram en mörk vinterkväll när dagarna är som allra kortast.

20160730_145429

Och som körsbäret på tårtan hoppade vi i båten och styrde västerut genom världens vackraste skärgård med strandhugg, födelsedagsfirning och kräftkalas i kvällssolen. Kan det bli bättre än så?

20160722_183710

Nu när sommaren börjar lida mot sitt slut, och disken efter gårdagens gäster är insorterad i skåpen, sitter jag och funderar på vad jag ska ta mig till nu.  Och det är liksom ingenting som känns nödvändigt. Horisonten sitter stadigt där den ska vara och ögonen vilar mellan himmel och hav.  Luften är stilla. Kanske jag tar mig en kopp kaffe till, om jag orkar stiga upp från min plats här på terrassen. Kanske hämtar jag min bok, kanske drar jag på mig stövlarna och kollar mina kantarellställen.  Eller om jag är riktigt hurtig tar jag mig en tur till fastlandets hallonsnår.

Och jag reflekterar över hur just den här tiden av året, av sommaren, egentligen är den jag älskar allra mest. Naturen bara dignar av godsaker. Hur otroligt lyckligt lottade är inte vi som kan laga middag på rökt abborre fiskad vid egen strand, och ösa över en kantarellstuvning med svamp från egen skog. Vi, som i många fall (fast inte mitt, för varken mina långt ifrån gröna tummar eller urberget på Hästö gör det möjligt) kan äta egen nypotatis och dill som tillbehör, som kan laga blåbärspaj och –kaka (på dethär och dethär receptet) av självplockade blåbär, dricka vatten från egen brunn, och kanske en helt självinförskaffad Chablis till.

Och sommaren får så småningom flytta in i skafferiet. Årets rabarbersylt fick en twist av vanilj och ingefära.  Första burken blåbärssylt är redan uppäten.  Kanske jag skulle försöka mig på att krydda nästa sats med kardemumma eller kanel.  Och trots att jag inte hann få in några jordgubbar i frysen, njöt vi ofantligt av de några få söta bär som vårt eget land gav i år. Men kanske det blir några burkar hallonsylt, i väntan på att äppelskörden mognar.

Nu skulle det gälla att aktivera hjärnan igen.  Samla tankarna, se vad det undermedvetna har jobbat fram under sommarpausen. Sakta och försiktigt börjar jag styra tankarna mot hösten, lägga upp min strategi och mina mål. Plockar fram kalendern för att pricka in möten, blogginlägg, konferenser och kurser. Gör upp en konkret marknadsföringsplan.  Allt medan kroppen ännu minns känslan av solen mot huden, doften av hav i näsan, horisonten på näthinnan. Allt medan jag söker balansen mellan rymd och fokus, mellan känslan av att flyta och att målmedvetet styra framåt, mellan semester och jobb, mellan minnen och ännu orealiserade möjligheter.

Tack #semestern!

Välkommen #nyautmaningar!

 

 

 

 

A blank paper

SONY DSC

Ett vitt papper…

En blank sida…

Ett tomt ark…

Hur ska jag fylla den? Vad ska jag skriva?

Jobbigt? Hotfullt? Överväldigande? Utmanande? Skrämmande?

Tvärtom! Det är en möjlighet, en chans. Den ber om att bli fyllt med ord, med rader, med paragrafer. Med tankar, drömmar, planer, med frågor, med idéer, med minnen – bilder etsade på näthinnan och återskapade för att tas fram på nytt, snart igen eller långt senare för att återupplevas. En doft, en ton, en förnimmelse av barndom, av sommarlov, av första jobbet, av bröllopsresan, en skyline, en solnedgång, en hjort i skogsbrynet en tidig höstmorgon.

Mina barn var en blank sida, respektive, när de föddes. De skapar sin egen saga, sina egna minnen, sitt eget liv.  När jag såg dem i ögonen, för första gången, skrev de sina första ord på sin första paragraf på sitt första, vita, orörda vita papper.  Jag var otålig då. Ville veta vem de är, blir, när de växer upp.  De fortsätter att skriva sina egna historier och jag hänger fortfarande vid varje ord, och kan inte behärska mig när jag vill veta hur det går, nu och i nästa kapitel.

Ett jobb kan vara en blank sida som bara väntar på att någon skall göra det till en framgångshistoria.  Kanske det blir en tavla, ramen finns redan där. Först stora penseldrag, en skiss med konturer som så småningom tar form.  Lite mera markerat här och lite skuggor där.  En dutta färg, först, och sedan mera, starkare, djärvare när självförtroendet, kunskapen och erfarenheten växer. Och så plötsligt är den klar, och du kan kalla den ”The road to success” och signera den med ”The traveler”. Och du vet att det är dags att vända blad. Ett nytt jobb, en ny blank sida. En chans, en dröm, en ny utmaning.

Företagandet var minsann en blank sida. Men familjeföretaget, då? Det fanns ju kvar, så det var väl bara att fylla i några ord som saknades här och där.  Det var många som konstaterade, att Det visste vi ju redan. Det talade du om för länge sedan.  Hade jag redan börjat skriva den historien innan jag visste att det skulle bli mitt val en vacker dag?  Fanns de inledande tvekande, försiktiga fraserna redan där? Saknade jag bara mod att skriva ut hela historien. Pappret åkte ner i skrivbordslådan och väntade på att storyn skulle mogna, för att sedan plockas fram när tiden var rätta.

När jag äntligen vågade plocka fram pappret igen, märkte jag att det låg en hel bunt med blanka papper där under.  De hade bara legat där och väntat på att jag skulle vara klar att ta itu med dem också.  Och jag insåg plötsligt att de behövde fyllas – med allt möjligt som jag knappt visste att existerade förrän jag vågade ta fram det påbörjade företagarpappret.   Ett nytt papper fylls med Start-up historier och mentorskap. Ett annat med suveräna, varma, starka och fantastiska kvinnonätverk. Ett tredje är historien om den onda ryggen, som trots stora utmaningar kanske får ett lyckligt slut en vacker dag.  Ett fjärde är den avslutade historien om min maratonflopp.  Ett femte är det osannolika pappret som fylls av tankar: att skriva har aldrig varit min grej och ändå har det blivit en del av mig.  And it goes on and on.

Min favorit är ändå pappret som är fyllt med tid – tid att andas, att tänka, att vara, tid för nuet.  Att ge och inte bara ta. Att dela med mig, och inte bara vänta mig bli tilldelad.

Varje dag är ett blankt papper som bara väntar på att fyllas. Jag bestämmer vad jag fyller det med. Det gör du med – med dina egen story.

Choices

Varje morgon, klockan 6.45 ringer mitt alarm.  Jag snoozar sällan, men det betyder inte att jag pigg hoppar upp ur sängen varje morgon. Egentligen skulle jag ju kunna sova hur länge som helst. Det är ingen som säger att jag måste vara på kontoret klockan 8. Min familj fixar sin frukost och tar sig till jobb respektive skola själv, och vi har ingen hund som måste ut på morgonen.

På kontoret är jag för det mesta mellan 8.30 och 9.30.  Det tar mig exakt tre minuter att promenera, från dörr till dörr.  Så vad i herrans namn sysslar jag med hela morgonen om det tar allt mellan 1h45min och 2h15min från alarm till att jag öppnar datorn?  Och är det bra eller dåligt att det tar så länge?

I mina morgonrutiner ingår faktiskt en hel del tidskrävande grejer.  Så’nt som är viktigt för mig och som jag anser mig ha privilegiet att välja till – utöver det vanliga rusande från sängen till duschen, från badrummet till garderoben och från frukosten till ytterdörren.

Det är super viktigt för mig att både se och prata med min familj på morgonen. Det är inga ordflöden, kramar eller stora leenden de delar med sig av på morgonen. För det mesta blir det bara en massa oartikulerat grymtande,  som ibland kan dechiffreras till att låta som: ”Mamma, fråga inte så mycket”, ”Mamma, jag orkar int’ nu”, ”Mamma, låt mig vakna först”.  Alternativt: ”Mamma, kan du ge honungen/joggen/en tesked/en matsked/hushållspappret/mjölken/kakaon/flingor/mysli”. Och jag böjer mig, för jag är ju aldrig sur, trött eller på dåligt humör, och vill inget annat än att betjäna mina barn kockan sju på morgonen… Och framförallt älskar jag ju att plocka undan efter dem när det blir havregrynsexplosion, juiceöversvämning eller fruktskalsinvasion! Men, i alla fall, några ord om dagens program, om middagsplaner, om prov, hobbyn arbetsresor och möten ger trygghet och struktur.

Frukosten, alltså min egen, är ett måste. Den kan jag bara inte leva utan. Alltid frukt och te, ibland jogge och musli, eller ägg. Det händer ibland att det blir en portion gröt.  MSM eller grönpulver är nyare inslag.  Borde få i mig mera vitaminer, men det är jag urusel på.  Husis alltid, men fredagar är det Hesari som gäller. Alltid som papper – elektroniken (utöver den nödvändiga översikten när jag vaknar) kommer fram först på kontoret. Men det bästa är ju att jag oftast har den här stunden för mig själv. Huset är tomt. Ingen går och gräver i mitt klädskåp, lånar min maskara, hojtar åt sin syster/mamma/pappa (jag hojtar aldrig åt någon, ever!). Och det är ingen som behöver kolla upp en nyhet till samhällsläratimmen just när jag öppnat tidningen och fördjupat mig i utmaningarna med tomatodling i Närpes eller tv-rekommendationen om hur porr påverkar hjärnan (jo – i dagens husis).

Och så stretching. En ny grej som inte är med riktigt varje morgon, men mer och mer ett måste för att få igång dagen – och kroppen.  Efter att ha kämpat i snart två år för att bli av med mina ryggbesvär, är det nu mera fokus på förebyggande åtgärder.  Jag vill aldrig mera ner i ”ont-i-ryggen” träsket med smärta, dåligt humör och känslan av att det här skitet måste jag dras med resten av livet. Därmed inte sagt att det ibland förekommer lite frustration över att jag är stel som en planka, det river i musklerna och jag stönar högt när jag ska kravla mig upp från golvet.  Det är ju fortfarande ingen som varken ser eller hör och lite martyr måste man ju få vara ibland.

Jag tvättar håret varje morgon, men utnyttjar tiden i duschen till att också göra mina vriststärkande muskler, upp på tå, gnugga lite i hårbottnen, ner igen, gnugga lite mera, upp på tå igen, osv…  Två flugor i en smäll, liksom. Tänk att man kan vara nyttig i duschen också.  Sminkandet kan jag faktiskt lämna bort ibland, för det är ingen som ser mig på kontoret och går jag ut kan jag dra på mig solbrillorna för att kamouflera morgonens bristande självdisciplin.  Hårtorkningen tar kanske 90 sekunder i anspråk, men utmaningen blir ju när man ska försöka hitta något att sätta på sig. Det går liksom inte att skippa det – sådär som med sminkandet.  Närmast solbrillor-som-kamouflage-metoden kommer jag med att dra på mig jeans och en t-skjorta. Men ibland behöver man ju faktiskt se representativ ut, och då blir det att välja mellan klänning och kostym – ett helt förfärligt energikrävande beslut, för att inte tala om att välja mellan tå-klämmande klackar och vristmalande ballerinor. Tänk om man kunde bära Converse till allt!

Se där har vi fått ihop två timmar av morgon rutin. Så länge tar det för mig att komma ut ur min puppa på morgonen. Men det är det värt.  För viktigast i livet är kärlek, näring och hälsa, och det är det jag grundar dagen på. Allt jag gör under resten av dagen bygger på att de här tre grundstenarna är i skick.  Jag kunde ligga i min säng och vänta tills alla har gått, och först sen stiga upp.  Jag kunde kasta i mig en kaffe, rusa iväg och på så sätt klämma in en extra timme jobb eller två i dagen. Och jag kunde hoppa över stretchingen och inta en mördande ställning vid datorn en timme tidigare. Men nej – min morgon, min dag, mitt sätt.

Jag hinner inte, ja kan inte, jag orkar inte – tänker vi alltför ofta. Min rutin är min rutin och funkar för mig. Är du nöjd med din? Finemang! Är du inte?

Att ändra på allt i ett huj är svårt. Men rutiner, små steg, och easy wins är ett rätt bra koncept om du vill ändra på dina invanda rutiner. Vill du bli bättre på att äta frukost? Du behöver ju inte hoppa till råsaftning och super smoothies direkt. Bestäm dig för att äta åtminstone en frukt varje morgon.  Hur svårt är det? Du grabbar med dig ett äpple och äter på vägen, och så har du gjort det du bestämt dig för. Du har lyckats! Du har vunnit?

Vill du röra på dig mera? Sätt ribban lågt i början. Du behöver väl inte gå till gymet varje dag – det räcker väl med en gång i veckan. Eller cykla till jobbet en enda gång i veckan. Eller ännu lättare – gör 3 magmuskler innan du lägger dig på kvällen. Gör du det har du lyckats.  Snart märker du att det är så lite att du nästan skäms, och du börjar göra flera, men har du gjort tre har du lyckats – och allt över det är bara bonus.

Vill du älska mera? Hm, där tänker jag inte ge några goda råd. Alla på sitt sätt, men några begränsningar borde det inte finnas. More is more – liksom.

Och jo, jag har det lättare än många andra som kanske inte har möjlighet att dra ut på morgonrutinerna, välja till eller ta sig tid. Men vi gör alla val, från morgon till kväll, tusentals val per dag. Det är de valen som är livet, och det är du som bestämmer.

20151014_175059

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mallorca – favorit i repris

20160417_155126

Det var med iver, men också en viss mån av lätt tveksamhet som jag packade ned mina löpskor, 6 stycken träningstoppar, shorts, trikåer, och en bikini.  Visst blev det väl någon t-skjorta, och en enstaka tunika kanske, men lycra spelade onekligen huvudrollen i packningen.

För ett år sedan hade jag ont i ryggen, men lät det inte hindra mig från att köra ner hälarna i sanden. Svetten rann, musklerna värkte och kroppen skrek, men jag körde på och kom hem lycklig och full av energi. Crossnature träningen på Mallorca blev en succe på så många olika plan.

Nu skulle det bli favorit i repris. Ryggen var i skick efter ett år av rehabilitering. Smärtan har jag blivit av med, men samtidigt har muskel- och konditionsträningen hamnat i bakgrunden.  Jag var orolig för hur det skulle gå, trots att förutsättningarna var mycket bättre.  Varför tvekade jag? Jag var ju mycket bättre förberedd, bättre utrustad för att köra hård träning i tre dagar. Smärtfri och stark – en ny människa om man riktigt skall ta i.

Varför tvekade jag? Var det så att jag nu hade mera att förlora. Tänk om ryggen blir sjuk igen och jag är tillbaka där jag var för ett år sen.  Eller tänk om jag inte orkar när jag inte har tränat – på riktigt – i ett år? Tänk om jag bara lyckas lunka mig fram, när alla andra rusar fram med sina vältränade kroppar under medelhavssolens strålar.  Det var den bilden jag såg framför mig…

Visst är det så typiskt. Att vi sätter helt absurda mål och gränser för vad vi vill uppnå, eller anser att vi borde kunna uppnå.  Vi jämför oss med andra. Och mest kritiska är vi gentemot oss själva.  Det var inte någon som krävde att jag skulle nå upp till en viss nivå.  Det var ingen som var intresserad av hur bra eller dålig jag var i min träning. Vi var ju alla med för vår egen skull. För gemenskapen, för värmen, för maten, för träningen, för att må bra helt enkelt.

Så vad var problemet? Såhär i efterhand, så var jag väl mest rädd för att falla tillbaka i smärtgropen. Att inte kunna njuta av träningen. Att igen få ont.  Samtidigt som jag ville kunna träna för fullt. Konflikten mellan att vilja och att kunna. Konflikten mellan att köra för fullt och hålla igen. Konflikten mellan att känna sig ung (och stark) och gammal (och ha ont) samtidigt.

Balans är väl det jag, och säkert många med mig, söker i livet. Det må vara på vilket livsplan som helst, i både små och stora frågor.

Jag vill jobba, bygga karriär, tjäna pengar, att uppfattas som framgångsrik. Men samtidigt vill jag ha tid för annat, inte jobba oändliga dagar – och nätter – som så många företagare gör. Jag vill tjäna pengar, men för tillfället är det roligaste i jobbet det som inte syftar direkt till att tjänar pengar (även om det ju nog gör det indirekt förstås). Och hur definierar man framgångsrik? Det är väl något som var och en, jag själv och alla andra, definierar på sitt eget sätt.

Jag vill ha tid för min familj. Men oftast ringer mina barn och kollar om jag är hemma, för att ta hem kompisar när jag INTE är där.  Deras största praktiska behov gäller något så primitivt som tillgången till näring – min viktigaste uppgift är alltså att fylla kylskåpet och laga mat.  Fast visst vet vi, både barnen och jag, för att inte tala om min man, att gemenskapen, att finnas till för varandra, att finnas till då när det behövs, är det allra, allra viktigaste. Och sådant räknas inte i antalet timmar du är hemma och väntar på att resten av familjen ska dyka in genom dörren.

mallorcaOch jag vill ha tid för mig själv. Jag vill äta hälsosamt men inte bli vegan, ekofanatiker eller börja räkna kalorier.  Jag vill röra på mig, men målet behöver inte vara en maraton. Jag vill ha tid för mig själv, men det betyder inte att jag behöver åka till Paris (men nog Mallorca…) ett veckoslut. Oftast nöjer jag mig med ett glas champagne, en promenad i skogen, eller en solnedgång över havet.

Det blev trots allt ett underbart veckoslut på Mallorca. Visst fick jag ont i ryggen, och jag kunde inte alls träna så hårt som jag ville. Men vad gör det? En upplevelse består av så många olika pusselbitar, fina stunder och möten, men också besvikelser, motgångar och svårigheter.

Att hitta balans kan alltså inte betyda att hitta en absolut balans mellan dåligt och bra. Det är inte ett nollsummespel. Huvudsaken är väl att summan hamnar på positiva sidan. Och det, om något, är väl ett rimligt mål att sätta på tillvaron.

 

(Foto credits Anna Markelin/Lina Koskinen, Crossnature.fi)

 

Life goes on – Bryssel före och efter

Anländer till Bryssel från Paris Det var säkerhetskontroll för att stiga på Gare du Nord, men Bryssels Gare du Midi är tyst, och det tar mig 2 minuter blankt att hitta hotellet (vilket säger ganska mycket om hur jag bor).

Som vanligt har jag bekanta i stan, och styr stegen mot Grand Place och den legendariska ölbaren Mort Subit bakom kungliga gallerierna.  När man stiger in på Grand Place från någon av de smala sidogatorna brukar man mötas av ett surrande, en ljudvägg som bildas av alla de tusen människor som beundrar förgyllda facader i alla riktningar. Nu är det tyst. Inget surr. Några enstaka japaner med selfiesticks. Bisarrt…Mort Subit är däremot sig likt, och Krieken smakar som den ska.

När jag ska tillbaka till hotellet är det igen omöjligt att hitta en taxi som accepterar kreditkort.  Stiger in i en hotellreception och ber dem beställa en bil som tar kort. När jag äntligen kommer fram till mitt hotell lyckas jag lämna telefonen i baksätet på taxin, och tillbringar en timme tillsammans med receptionisten för att få den tillbaka. Vi lyckas – slutligen – men inte utan drama.

***

Har glömt hur det är att ha maratondagar i Bryssel. Går från hotellet halv åtta. Kollar trafiken, nya metrobiljetter och linjer. Hoppar på tåget som går mot Arts-Loi och byter till den linje jag brukade åka när vi bodde i stan. Normalt skulle jag stiga av vid den andra hållplatsen, dvs vid Shumann.  Det är där jag stiger av, men vi stannar inte på mellanstationen Malbaek.  När vi passerar ser jag den upplysta tragedidrabbade stationens väggar klädda med presenningar, dammiga golv och tomma korridorer.  Det är en månad sedan attacken, och ännu är stationen stängd. På väggen skymtar den bekanta skissen på ett ansikte, den jag såg när jag steg av och på metron ett par hundra gånger år 2006. Jag drar en djup suck när vi lämnar perrongen bakom oss. Inte så mycket av sorg, eller ilska, utan av saknad efter den trygghetskänsla man hade då.

Vid Shuman är allt sig likt, förutom att bara en av fyra utgångar från metron är öppen. Så är det förövrigt i resten av staden också.  Rödvitrandiga band och nedsänkta galler. Man är övervakad, vart man än går.  Jag hittar cafét där jag ska träffa min första kontakt.  Får mig en nystekt omelett med krispig sallad – och broccoli klockan 8 på morgonen! – och två stora Lait Russe, som latten heter här i stan. Hon har gått samma väg som jag, min fd kollega, och vi byter erfarenheter, ideer, tankar och känslor om företagande, lobbying, svårigheten att sälja, vikten av att nätverka, behovet av stöd när man ensam försöker bygga sin verksamhet. Hon var den sista jag träffade när jag lämnade mitt sista Bryssel -möte 2013, och den första när jag är tillbaka för ett besök 2016. En systersjäl, av allt att döma, och en bra början på dagen. Jag känner mig upprymd när jag traskar tillbaka ner mot hjärtat av EU-huvudstaden.

Rue Froissart är nästa hållplats. Och nu gör vi en detour tillbaka till 2000-talet, till och med förra årtusendet då jag började jobba på ministeriet (1999 var året). Min kontakt på kommissionen har funnits med i bilden i över 10 år, hans finländska chef i över 25. Vi sitter på Exki, som plötsligt finns i varje gatuhörn.  Cafékedjan ger sig ut för att vara grön och ekologisk, men jag betvivlar detta starkt. Under mötet visar det sig, att jag har mera att berätta åt sällskapet än de åt mig. Så byråkratiseras världen, när kontakten mellan tjänstemän och the real world blir alltför tunn. Min mission blir att få de här två världarna att närma sig varandra, och lovade erbjuda några konkreta möjligheter.  Men nätverk är nätverk, och varje liten kontakt blir en guldklimp i rätt sammanhang.  Just i dethär fallet vet jag bara inte riktigt vem det är som ska betala för vem, och vad. Men en kaffe blev jag ändå bjuden på.

Det påföljande lunchmötet slängde mig tillbaka till relativt modern tid, fast med tanke på gårdagens chockbesked från transportministern kanske järnvägssektorn – i Finland i alla fall – aldrig kommer att bli sig lik.  Före detta kollegan från de europeiska järnvägarnas intresseorganisation uppdaterade mig om standardisering och liberalisering.  Vad gäller framtiden är man här i Bryssel fortfarande saligt ovetande, och till och med ointresserad, av att bilda sig en uppfattning om transportbehovet om 15, 20 eller 30 år.  ”Alla bara talar om digitalisering, men ingen vet vad det innebär”.  Men det som ändå rörde mig mest, var sorgen mina före detta kolleger drabbades av. En av medarbetarna – en vän – i organisationen, en flicka på 29 år, omkom i terrorattacken i Mars. Hur hanterar man tanken på framtiden med en sådan förlust i bagaget? Trots allt drömmer mitt lunchsällskap om att lösgöra sig från organisationen och bli sin egen herre – eller arbetsgivare/-skapare. Ännu en syster (eller broder-)själ, alltså.

När jag är klar styr jag stegen mot alla bekanta ställen jag saknat i den här staden. Dricker mera kaffe och äter en citron-marängbakelse på tout bon (och köper en chokoplatta som jag varken behöver eller vill ha, för man kan inte betala med kreditkort för mindre än 12.50 och jag har som vanligt ingen cash).  Korsar Place Lux och styr mot Port de Namur, Massimo Duttis flagship store och Avenue Louise.  Det är tyst, nästan inga kunder i butikerna, en stor del av affärslokalerna gapar tomma. Söker mig mot Sablon, med nya fina La Durée, gamla Marcolini och antikaffärerna, som alla är stängda.  Stämningen är dämpad.  Efter Parisattentaten väntade man sig att Bryssel skulle vara nästa, och nu när det värsta har hänt är man också färdig att gå vidare. Men ännu tar det tid innan Bryssel är tillbaka till sitt vanliga jag.  Det är militärer överallt – två står utanför dörren till mitt hotell, ett dussin på varje metrostation och utanför EU-institutionerna. Militärfordon och poliser stöter man på regelbundet.

20160419_180626

Jag ligger på min säng och mumsar i mig chokon som jag fortfarande inte behöver eller vill ha.  Rusar av och an till Delhaizen (den lokala supermarketen) för att fixa en enkel middag och konstaterar att butiken stängde klockan sju.  I hotellbaren, som varken är trivsam eller tyst, tar jag ett glas vin och en snabb sallad (det är den tredje salladen på ett dygn som har ägg och antingen höna eller tonfisk – Belgarna är verkligen inga gourmeter, förutom när det gäller kakor förstås). Som kvällsläsning blir det kommissionens förslag om digitalisering inom den Europeiska industrin. Publiceringen skedde idag, och detaljer för jag säkert höra under de kommande två dagarnas konferens.

Och om du nu, trots mina utläggningar, undrar hur jag egentligen har det, skulle jag svara såhär:

  • Å ena sidan känns allt sig likt – vi förändras förvånansvärt lite över åren, det må vara 25, 5 eller 1 år sen senast. Det är dagens möten ett konkret bevis på.
  • Å andra sidan förändras världen, och kanske vi hittar tröst i att känna igen oss i motparten, antingen som han/hon var förr, eller i det han/hon försöker uppnå eller drömmer om. Att identifiera sig med andra människor och känna kontakt och likhet är en grundtrygghet att hålla fast vid när vi drabbas av yttre hot.
  • Livet måste gå vidare, och varken vapen eller låsta dörrar är tillräckligt för att göra oss trygga. Men att låta terrorn och rädslan ta över är inte ett alternativ. Det är tydligt att Bryssel försöker återgå till vardagen, men att det är långt kvar till den normala tillvaron.

Är det bara jag, eller har du samma känsla när du är i Bryssel?